Kontakta kommunen

Kontaktuppgifter till tierps kommun‌

Telefontider

Må - fr 9.00-16.00

Telefon

0293-21 80 88

E-post

medborgarservice­@tierp.se

Besök

Centralgatan 7, Tierp

Öppet

Må - fr 7.30-16.00

 

Främmande arter

Nya växt- och djurarter har kommit till Sverige i alla tider av olika anledningar, både avsiktligt och oavsiktligt. Oftast klarar de sig inte så bra i den nya omgivningen, men ibland lyckas de få fäste och riskerar att konkurrera ut de inhemska arterna. Främmande arter kallas också för invasiva arter och kan slå ut hela ekosystem.

Rapportera invasiva arter

För att kunna bekämpa de invasiva arterna behöver vi allmänhetens hjälp. Genom att rapportera invasiva arter får vi en bättre bild av var de finns och hur långt de har spridit sig.

Rapportera Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Varje fastighetsägare har enligt lag ett ansvar att bekämpa invasiva arter som växer på den egna fastigheten. Arter som omfattas av lagen finns med på den så kallade EU-listan för invasiva arter:
EU-lista främmande arter - djur Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Eu-lista främmande arter - växter Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Kommunen bekämpar invasiva arter på kommunägd mark och har inte befogenhet att få bekämpa på annan markägares mark. Naturvårdsverket Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. har mer information om ansvarsfördelning.

Invasiva arter i Uppsala län

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum)

Jätteloka, även kallad jättebjörnloka, är en förvildad prydnadsväxt som har spridit sig över stora delar av södra och mellersta Sverige.

Den blir 2-4 m hög och kan ha en stjälkdiameter på upp till 10 cm. Det första året (eller flera år beroende på växtplats) består plantan endast av en bladrosett om 3-4 blad innan den blommar nästföljande år. Bladen blir ofta över en meter breda och blomställningen större än en hand. Jättelokan blommar i juli-augusti med vita blommor, som sitter i platta till halvklotformigt välvda flockar. Efter blomningen dör plantan.

JättebjörnlokaFörstora bilden

Foto: MostPhotos


Växtsaften kan ge otäcka och svårläkta brännsår om den fås på huden och sedan utsätts för solsken.  

Anledningarna till att jättelokan är så konkurrenskraftig är att den har en pålrot som är svår att gräva upp, samt att en enda planta kan ge upphov till 50 000 frön. Fröna kan dessutom ligga i jorden i upp till 10 år och sprids lätt med vatten.

Bekämpning av jätteloka

Varje markägare har skyldighet att bekämpa jätteloka, Tierps kommun bekämpar jättelokan på kommunens mark och har inte mandat att få bekämpa på någon annans mark. För att hindra spridningen bör man slå av stjälkarna innan blommorna har gått i frö. Blomställningarna måste tas bort och förstöras så att inte fröna kan eftermogna och gro.

Stora bestånd kan bekämpas genom att man kontinuerligt tar bort de gröna delarna ovan jord, vilket behövs göras flera gånger om året eftersom att de sätter nödskott. Bete fungerar också bra, då får och kor gärna äter späda jättelokor, men mörka djur ska väljas som har ett pigmentskydd mot ämnena i växtsaften som ger de brännsårsliknande skadorna.

För små bestånd är det effektivast att ta ta bort växten direkt genom att förstöra eller gräva upp rötterna, man behöver komma ned under pålrotens tillväxtställe (ca 10 cm under markytan). Viktigast är dock att ta bort blomställningen och förhindra fröspridning. Tippning av växtdelar eller jord får inte ske på ödetomter eller i naturen eftersom blomställningarna kan eftermogna och fröna är långlivade i marken.

Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus)

Signalkräftan kommer från Nordamerika och planterades in i svenska vatten på 1960-talet, efter att den inhemska flodkräftan drabbats av kräftpest. Vad man inte visste var att signalkräftorna bar på en annan typ av kräftpest, och då de sällan påverkas av sjukdomen spreds den väldigt snabbt. För flodkräftan är kräftpesten alltid dödlig, och populationen har minskat med 97% på hundra år.

Signalkräftan är mycket lik flodkräftan men har en ljus prick på båda klorna, vilket är det lättaste sättet att skilja dem åt.

SignalkräftaFörstora bilden

Foto: MostPhotos

Förhindra spridning av signalkräfta

Man ska aldrig flytta kräftor mellan vattendrag, och det är förbjudet att importera och plantera ut signalkräftor i naturliga vattendrag och sjöar. Det är även viktigt att desificera fiskeredskap och andra föremål som varit i kontakt med vattnet mycket noga innan de används i andra vattendrag. Enklast kan vara att låta dem torka ordentligt. Kräftpesten är en svampsjukdom och sporerna sprids väldigt lätt, men de förstörs vid desinficering och kokning. Kokade kräftor bär därför inte på sjukdomen.

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera)

Jättebalsaminen kommer från Himalaya i Asien, och fördes hit för att ha som trädgårdsväxt. Den växer i täta grupper och stjälkarna kan bli upp till två meter höga, vilket gör det svårt att ta sig igenom beståndet. Detta gör också att andra växtarter får det väldigt svårt att leva nära jättebalsaminer, då solljuset inte når ner till marken ordentligt.

JättebalsaminFörstora bilden

Photo: MostPhotos


Blommorna är rosa eller vita och blomningen sker från juli till september. Frökapslarna har ett högt tryck och en lätt beröring gör att kapseln exploderar och sprätter ifrån sig sina frön, vilket gör att den sprider sig snabbt och långt. Rötterna kan även ändra näringssammansättningen i marken, vilket gynnar den egna arten men missgynnar mindre konkurrenskraftiga växter.

Jättebalsaminen växer oftast på fuktig mark, exempelvis längs vattendrag och stränder och tros därför ha en negativ påverkan på fritidsfisket och annan rekreation i anslutning till vattnet.

Bekämpning av jättebalsamin

För att förhindra spridning är det förbjudet att importera, odla och sätta ut jättebalsaminen i naturen. Den bekämpas bäst genom att man slår beståndet innan blomningen, vilket kan behöva göras flera gånger per sommar. Jättebalsaminen förökar sig endast via frön, men blomställningarna kan eftermogna och växtdelarna behöver därför antingen brännas eller blötas ner och läggas i en plastsäck där de förmultnar. Om man vill lägga dem på sin trädgårdkompost måste den vara täckt så att vinden och fåglar inte kan föra med sig växtdelar och frön och skapa nya jättebalsaminbestånd. Detta gäller även vid transport av växtdelar, och då är det också mycket viktigt att man inte ruskar av jord på andra ställen då den kan innehålla frön.

Tippning av växtdelar eller jord får inte ske på ödetomter eller i naturen.

Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus)

Blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus) fördes in i Sverige som trädgårdsväxt. Den sprider sig fort och konkurrerar ut många andra växtarter genom att skugga och gödsla marken. Lupiner fixerar kväve i jorden och många arter som föredrar mindre näringsrik jord klarar inte av att överleva när lupinerna har fått fäste i ett område. De blommar längs vägkanter och på ängar kring midsommar och kan ha allt ifrån vita till mörkblå blommor.

Lupiner längs vägren.Förstora bilden

Foto: Maria Berg

Bekämpning av blomsterlupin

För att behålla artrikedomen på ängar, vägrenar och liknande miljöer är det därför viktigt att bekämpa lupinerna, vilket görs effektivast innan de hinner fröa av sig. fröna kan nämligen vila i jorden i upp till 50 år, vilket gör att bekämpningen måste vara långsiktigt och ihållande.

Det effektivaste sättet att bekämpa lupinen på är att gräva upp rötterna och förstöra dem, exempelvis genom förbränning. Detta kan vara svårt när det kommer till större bestånd, och då är det bättre att slå eller klippa plantorna. Detta behövs göras flera gånger under säsongen och det är viktigt att ta bort växtdelarna från platsen så att inte jorden blir ännu mer rik på näring. Tippning av växtdelar eller jord får inte ske på ödetomter eller i naturen.

Mink (Mustela vison)

Minken är ett litet mårddjur som togs till Sverige av pälsindustrin i början av 1900-talet. Den kommer ursprungligen från Nordamerika och efter att individer rymt från pälsfarmar etablerade sig arten snabbt i det vilda. Minken är ett rovdjur som är anpassad till att jaga både på land och i vatten, vilket gör den mycket effektiv.

Många sjöfågelpopulationer har minskat kraftig på grund av att minken tar både vuxna fåglar, ungar och ägg. Särskilt utsatta är de fågelarter som häckar på marken och på öar, då minken lätt kommer åt bona.

MinkFörstora bilden

Foto: MostPhotos

Skyddsjakt av mink

Minkjakten i Sverige har pågått i årtionden och räknas som skyddsjakt och naturvårdsåtgärd. Jakten pågår året om och det är viktigt att den är kontinuerlig och ihållande om den ska ha någon faktisk effekt på minkpopulationen. Det är även viktigt med åtgärder som gynnar minkens konkurrenter. Ett exempel är att naturvårdsarbetet med att öka utterpopulationen har gett minskningar på minkpopulationen, då uttrar och minkar till viss delar födovanor och habitat. 

Spansk skogssnigel (Arion vulgaris)

Spansk skogssnigel, eller mördarsnigel som den också kallas, upptäcktes för första gången i Sverige under 1970-talet. Trots sitt namn kommer den troligen från Frankrike och har spridits genom handel med växter. Den är allätare och kan orsaka stora skador på trädgårdar och odlingar. Dessutom kan den äta flera giftiga växter, exempelvis potatisblast och tomatplantor, som andra skadedjur inte klarar av. Tagetes och andra starkt doftande växter brukar vara favoriter hos sniglarna, medan pelargoner och ringblomma sällan angrips.

Spansk skogssnigel, mördarsnigelFörstora bilden

Foto: MostPhotos


På grund av varmare vintrar klarar sniglarna av att övervintra vissa år, vilket gör att antalet och spridningen ökar ytterligare. Viktigt att tänka på är att snigelägg och ungar lätt följer med jord och rotsystem, och då mördarsnigeln är hermafrodit (självbefruktande) behövs det endast en individ för att spridningen ska vara effektiv.

Bekämpning av spansk skogssnigel

Det effektivaste och skonsammaste sättet att bekämpa mördarsniglar på är att samla in dem och sedan klippa huvudet av dem. Då sniglarna är nattaktiva är det bäst att samla in dem sent på kvällen eller tidigt på morgonen, och detta behövs göras varje dag tills dess att man inte längre hittar fler. Man kan även lägga ut bete till sniglarna (exempelvis frukt) för att få dem att samlas och därigenom göra insamlandet effektivare. De döda sniglarna kan man sedan gräva ner eller kompostera, och för att insatserna ska ge så bra resultat som möjligt är det viktigt att samordna med grannarna.

Metoder som saltning och bekämpningsmedel bör inte användas då sniglarna får en långsam och plågsam död. Dessutom kan kemikalierna förstöra odlingsjorden och riskerar att läcka ut i vattendrag, sjöar och hav. Betänk också att det finns flera arter som lätt förväxlas med mördarsnigeln, och då dessa sällan är lika aggressiva behöver de inte bekämpas.

Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis)

Kanadensiskt gullris togs till Sverige från Nordamerika som prydnadsväxt på 1800-talet och spridningen har framförallt skett via parkplanteringar och trädgårdar. Då fröna sprids med vinden och rötterna sätter flera skott koloniserar den snabbt stora ytor och konkurrerar ut andra arter. Stjälkarna kan bli upp till 2 meter höga och skuggar marken och gör det svårt för andra växter att leva i dess närhet. Växten blommar med gula blommor i augusti-september.

Kanadensiskt gullrisFörstora bilden

Foto: MostPhotos

Bekämpning av kanadensiskt gullris

Effektivast är att slå eller klippa plantorna innan de sätter frö, alternativt att gräva upp rötterna. Det är viktigt att bekämpningen är ihållande och återkommande under säsongen och mellan åren, och vid transport av växtdelar är det viktigt att se till att täcka över dem ordentligt.

Tippning av växtdelar eller jord får inte ske på ödetomter eller i naturen.

Kanadagås (Branta canadensis)

Kanadagåsen kommer från Nordamerika och planterades in i Sverige på 1930-talet i jaktsyfte. Arten förökade sig och spred sig snart till hela landet. Den orsakar skador på fält och grödor, och smutsar ner badstränder och parker. Den ska dock inte förväxlas med den mindre släktingen vitkindad gås.

Kanadagås med ungarFörstora bilden

Foto: MostPhotos

Jakt av kanadagås

Kanadagåsen räknas som jaktbart vilt och under 2010-talet har cirka 35% av populationen skjutits av varje år. Ändå ökar populationen och på grund av konflikten med människan omfattas kanadagåsen även av skyddsjakt.